Jag brukar gå runt och prata om hur mycket man förändras. Att alla växer ifrån varnadra osv.
Jag har själv förändrats det förnekar jag inte, men jag vill inte säga att jag har förändrats åt det negativa hållet.
Många av mina vänner påstår att jag mognat och det har jag faktiskt gjort, tillräckligt mycket för att inse vilka som är värda att hålla fast vid. 
Jag kan med gott samvete säga: här är det inte mitt fel att vi tappat kontakten, men idag slog det mig att visst så är läget i en del fall men inte i alla.
Det här halvåret har verkligen varit påfrestande för mig och min kompis Ericas vänskap. Och ikväll insåg jag inte bara hur mycket jag saknar henne utan även hur dålig jag har varit på att fixa det här.
Jag har hört av mig alldels för lite och jag har lagt helt för lite tid på henne.
Jag skäms. Jag älskar och jag saknar min bästa vän.
 Och nu ska jag fan ta mig fixa det här igen.


Här är vi 13 och 14 och knäppa som alltid. Jag kommer ihåg att vi döpte badankorna.


För att lätta upp stämningen avslutar jag med ett uttryck som iaf jag tycker är kul.
- Jag är lika förvirrad som ett spädbarn i en toppless-bar.

Tillbaka till verkligheten - Sofie