Mitt blogghumör är på topp, men något direkt intressant att skriva om får jag inte fram. Jag hade kunnat skriva om min dag, så som de flesta andra bloggare gör för att få mängder med läsare, men helt ärligt så bryr jag mig inte. Bloggen är för mig, för mitt skrivbehov och inte för att andra ska ha något att läsa på sin fritid. Därför skippar jag hela grejen med att berätta om min dag, inget spännande hände ändå... Aja en liten del kan jag väl dela med mig av ändå men endast för att jag själv vill det.

På bussen på vägen hem diskuterade jag och en kompis lite om allt möjligt skit när hon plötsligt säger: hur sjukt är det inte egentligen att vi är bukisar? (bukisar= buksvågrar, buksvågrar= är en man till en annan man om de haft samlag med en och samma kvinna). Dock är vi ju inte killar.
     Kanske är det inte så sjukt, det sjuka är däremot att det är tack vare att vi är ''buksiar'' som vi är vänner. Så då ställer jag mig själv frågar varför blir jag alltid kompis med mina ex's ex? Är det bara jag eller är det ett vanligt fenomen? 
     Ju mer jag tänker på det så stämmer det. Det är inte alla jag fortfarande har kontakten med men alla mina ex's ex har jag haft en relativit nära relation med när förhållandet tagit slut.  Är detta ännu ett sätt att gå vidare på? För man har ju en stor sak gemensamt, exet. Och vem är bättre på att sätta sig in en ens situation än exet's ex? Nu har jag inte alls många ex, endast två jag kan räkna som lite halv seriösa faktiskt så kanske är inte jag den bästa personen att undersöka detta.


Jag läste nyss igenom texten och inser hur sjuk och komplicerad den låter, men skit samma jag förstår den och det är ju det som är det viktiga.

Nu ska jag tillbringa min tid med något betydligt viktigare, kolla fotbollen.