Mina dagar är ljuva, människor med vackra själar omger mig och saker och ting ser allmänt ljust ut med våren på ingång och ett påsklov som närmar sig med stormsteg.

 Nätterna är värre, det är då man tänker, eller det är då jag tänker. Då släpper all stress och alla vardagens bekymmer med skola, umgänge och fester. Det är då de riktiga ångestmomenten slår in, det är då allt annat verkar så fruktansvärt blekt och oviktigt. Att jag ligger uppe och tänker halva nätterna hör till det vanliga just nu. Och jag vet att det kommer sluta, men just nu känns det jobbigt och just nu orkar jag inte med det. Fortfarande så ser jag ändå på det hela hoppfullt, för jag vet att det här snart blir bättre och jag vet att det kommer att lösa sig (för det kommer det, jag känner det längst inne i själen). Jag frågar därför mig själv; när du vet att det kommer bli bra, vafan ligger du då uppe halva nätterna och tänker för? Jag inser att jag inte har ett vettigt svar på den frågan, men kanske och bara kanske är det så att jag ångrar det misstag jag gjorde för så många år sedan.

Att min oro får mig att se något jag inte såg förut det är for sure, men om det är sanningen eller endast något jag tror mig veta är svårt att sätta fingert på. Kanske är det lite av både och? Tiden lär avslöja det hela och jag är rädd för vad svaret ska bli.