07:40, trött och seg Sofie i bilen på väg mot jobb. Himeln har en grå nyans lik överkokt gröt. Inte ens tanken på att det bara är imorgon kvar på jobb, sedan har jag semester, gör mig lyckligare. Jag bytar ointresserat mellan radiokanelerna, inte för att jag faktiskt tror att jag ska hitta något men för att tiden ska rinna förbi fortare, 07:43, nu har jag kört halva motorvägen. Jag fastnar på en kanal där jag inte förstår vad de säger, norländska eller danska. Stänger av, sätter på igen och swedish house mafias save the world spelas. En kort men intensiv kick slår in, min trötta kropp fylls av endorfiner och lyckan är total. Det varar i några sekunder, max tio, men dem är juvliga. Jag tänker mig tillbaka cirka en månad. Vi står där på Pacha mitt bland klubbens alla ljus, våra ögon är tunga och våra fötter är trötta efter tio dagars intensivt dansande. Klockan närmar sig halv sju och klubbens stängning rusar in på oss med skrämande stora steg. Detta är sista timmen, sedan återvänder vi tillverkligheten. Angelo lägger om och efter bara några sekunder inser folkmassan vilken låt det är som han startar. Rummet exploderar, allt väcks till liv, konfettikanonerna exploderar i en stor silver orgasm och allt bara stannar. glädjen är total, fulllständig och klar. Allt bli bättre, dansarna blir sexigare, ögonen piggare till och med de annars så stora vakterna ser snälla ut. Publiken växer ihop till en enda stor massa vars hjärta slår i takt till musiken. Jag blundar och tänker: det här ögonblicket har allt, hit ska jag alltid återvända. Känslan försvinner, redan innan låten hinner ta slut så är den borta, det gör mig inget, sådan lyckorus varar endast några sekunder, de är för intensiv för att orkas med under en längre period. De infinner sig utan någon som helst andlening och försvinner lika fort som de kom.
       Jag är tillbaka på motorvägen men mit huvud har fastnat på Ibiza och pacha, jag tänker och är i just detta ögonblick övertygad om att just jag är den som ska rädda världen, jag är sänd för att rädda oss alla. Känslan försvinner, jag skrattar åt min naivitet och kör vidare mot jobb, himlen är inte lika mörk nu och dagens känns inte längre lika lång. Jag tro inte att just jag kommer att rädda världen, men jag vet att om jag vill så har jag den i mina händer, jag måste bara sträcka mig ut efter den.