J'adore. Chanel 2,55:an. Hade jag haft 30 000 lax så hade jag investerat på dirren.

07:40, trött och seg Sofie i bilen på väg mot jobb. Himeln har en grå nyans lik överkokt gröt. Inte ens tanken på att det bara är imorgon kvar på jobb, sedan har jag semester, gör mig lyckligare. Jag bytar ointresserat mellan radiokanelerna, inte för att jag faktiskt tror att jag ska hitta något men för att tiden ska rinna förbi fortare, 07:43, nu har jag kört halva motorvägen. Jag fastnar på en kanal där jag inte förstår vad de säger, norländska eller danska. Stänger av, sätter på igen och swedish house mafias save the world spelas. En kort men intensiv kick slår in, min trötta kropp fylls av endorfiner och lyckan är total. Det varar i några sekunder, max tio, men dem är juvliga. Jag tänker mig tillbaka cirka en månad. Vi står där på Pacha mitt bland klubbens alla ljus, våra ögon är tunga och våra fötter är trötta efter tio dagars intensivt dansande. Klockan närmar sig halv sju och klubbens stängning rusar in på oss med skrämande stora steg. Detta är sista timmen, sedan återvänder vi tillverkligheten. Angelo lägger om och efter bara några sekunder inser folkmassan vilken låt det är som han startar. Rummet exploderar, allt väcks till liv, konfettikanonerna exploderar i en stor silver orgasm och allt bara stannar. glädjen är total, fulllständig och klar. Allt bli bättre, dansarna blir sexigare, ögonen piggare till och med de annars så stora vakterna ser snälla ut. Publiken växer ihop till en enda stor massa vars hjärta slår i takt till musiken. Jag blundar och tänker: det här ögonblicket har allt, hit ska jag alltid återvända. Känslan försvinner, redan innan låten hinner ta slut så är den borta, det gör mig inget, sådan lyckorus varar endast några sekunder, de är för intensiv för att orkas med under en längre period. De infinner sig utan någon som helst andlening och försvinner lika fort som de kom.
       Jag är tillbaka på motorvägen men mit huvud har fastnat på Ibiza och pacha, jag tänker och är i just detta ögonblick övertygad om att just jag är den som ska rädda världen, jag är sänd för att rädda oss alla. Känslan försvinner, jag skrattar åt min naivitet och kör vidare mot jobb, himlen är inte lika mörk nu och dagens känns inte längre lika lång. Jag tro inte att just jag kommer att rädda världen, men jag vet att om jag vill så har jag den i mina händer, jag måste bara sträcka mig ut efter den.

Liten Sofie med liten Kose någonstans i Thailand. Och ja - jag var ful när jag var liten.

Ensamhet - att bli kvar ensam då alla andra går vidare med sina liv medans jag är fast med mitt. Just nu är rädslan större än den brukar.

Jag skjuter upp min tomhet. Men just precis nu så känns det ända in i märgen. Det blir mörkt nu ett tag framåt. Jag längtar tills det här har lagt sig och tills jag kan göra saker utan att genast förknippa allt med dig. Jag har undvikt ensamhet men nu hinner verkligenheten ifatt mig. Kan inget göra än att med darriga fingrar pressa fram orden jag behöver få ner för att kunna få ner andningen till det normala igen. Det här suger. Glad midsommar

Och nej allt är inte bara pest och kolera, tack till er som försökte få mig att ha en bra midsommar

som att tvingas att skiljas från sin bästa vän och älskare. Jag vet att det inte känns vettigt just nu och det går inte en minut utan att känslan av ånger och smärta pressas igenom mitt huvud, men en dag väldigt långt ifrån nu så kommer det att vara rätt. jag lider men vet att det är för det bästa. Kärleken försvinner kanske efter några år, men minnen kommer alltid att fylla mig med värma, sorg, lycka och ånger. Förlåt och tack.

Jag har ingen bild på denna person (så jag googlade honom och titta), men just nu så är det faktiskt min mentor Fredrik. Han får mig att tro att jag kan ta hela världen med storm.



Mannen längst till vänster

Jag tog studenten, det var fantastiskt.

Ikväll - studentbal på grand i Lund.
Söndag - Barcelona med mina fina.

Ännu en gång så har tiden rusat förbi oss i en djävulusisk fart. För ett år sedan var det jag som satt här ågestfylld över att jag varken fick följa med till Barcelona, gå på bal eller ta studenten. Men mest var det kanske över att halva min umgängeskrets lämnade ProCivitas. Vi som var kvar satt och förbannade oss på ''vilket jäkla piss år det skulle bli''. Det blev inget piss år, eller UF lite kanske (läs inte skiten). Idag är det femton ynkar dagar tills min gymnasietid är över, och det känns fantastiskt skönt på alla sätt och vis. Nästsa gång jag skriver är troligen efter studenten, så mina vänner vi ses då!

http://www.youtube.com/watch?v=BXpdmKELE1k

 

Om vi inte kommer iväg så dör jag lite inombords, jag hatar askmoln.

Jag hade velat se jordens alla sju underverk

Om en vecka och två dagar ska vi på bal. Jag mina tjejer och min prins, jag ser framemot det. Söndagen efter balen åker vi till Barcelona och Ibiza på studentresa, jag ser framemot det. Vi kommer hem från Barcelona tisdagen den 7 fredagen den 10 tar vi studenten. Det går undan nu. Min att göra lista innan för skolarbeten blir allt mindre och jag ser ljuset, äntligen. Nationella i matte c, årsredovisning, mentorsmiddag, säljmöte och avslutandemöte, sen är det slut. Fasiken vad stor jag blivit.

Min fina mamma. Vi är samma fast olika.

¨

Djur i allmänhet (inte ormar då) men allra mest mina två egna finisar. Panisen och valpisdjuret

Ormar - det är knappt att jag kan titta på bilden ens så obehagliga tycker jag att dem är. Är helt enkelt livrädd för dem och hatar dem.

Nu vet jag inte, men då var det definitivt filippa.