oroliga tider i höstens mörka dagar
Jag är en jävligt orolig människa. Jag tänker på allt som kan gå fel istället för att fokusera på att ha roligt. Det här är något jag är väldigt sur på mig själv för. Jag vill kunna slappna av och bara släppa alla problem. Jag fick ett tips att åka iväg över en helg och sova hos en kompis och lämna mobilen hemma. Jag prövade en lite veriasion av det här. Jag lämnade molbilen hemma idag på alla våra små ärenden, men inte hjälpte det. Jag har fortfarande den där gnagande känslan i magen som bara får mig att vilja krypa ner och inte komma upp igen förens allt är fixat.
Det är ju itne så att jag går runt och är orolig alltid men när det hjänder saker jag inte känner mig så självsäker i så blir det såhär. Jag tyckler att jag borde kunna koppla bort det över helger och liknande men det kan jag verkligen inte. Samma sak om jag skulle glömma något i skolan så att jag inte kan börja plugga förens en dag senare. En sån här sak kan verkligen få mig ur balans och jag kan ligga uppe och tänka ut ''scheman'' för hur jag ska klara av att klara provet utan den där dagens pluggmöjligheter. Oftast brukar det gå hur bra som helst, jag klarar av att lära mig det jag ska, men ändå blir jag sådär nojigt orolig. Jag måste helt enkelt hitta ett sätt att komma bort ifrån allt det här. Frågan är bara hur?
Musik hjälpte mig mycket ett tag, men just nu så här jag ingen musik som verkligen kan få mig att ta till lugnet igen.
Min farmor säger att yoga är det bästa sättet, men det känns med lite sådär, jag och 60 åringarna ? Nej det är itne heller något jag vill hålla på med. Visst skulle det nog kunna bli kul men ja jag skulle ju känna mig en smula ilplacerad.
Och nu till något helt annat. Vi läser om hur sverige styr just nu och jag pluggar förfullt till provet på tisdag.
Idag insåg jag hur lite jag faktiskt kan/kunde om hur sveriges riksdag är uppbyggd. När Jag berättar för mina kompisar om vad vi sysslar med på samhällen suckar de bara och säger: ''fan vad tråkigt, tur att man inte valde den skolan'' Jo visst det låter kanske inte så intressant och jag tyckte inte det var så inressant varken när vi gjorde det i högstadiet eller nu i början, men nu när vi lärt oss en del om det så börjar det hela bli riktigt intressant. Jag kan ju itne påstå att jag längtar tills jag kan fortsätta att plugga och läs igenom mina häften, men det tar inte heller emot. Det är helt enkelt helt okej. Och det är ju så det ska vara. Det är ju då man lär sig mest, så om jag inte får mvg på det här provet så visst det kommer att ta emot med tanke på att jag faktiskt lyckades med det i nian ( så det blri jus om en sorts sänkning), så kommer det ändå kännas helt okej. För så här mycket som jag lärt mig lärde jag mig inte på ett halv år i högstadiet.
I en källare, i ett spökhus, i en skog.
Jag började skriva på det här inlägget i söndags men det är först nu jag har orkat avsluta det, så ja bättre sent än aldrig.
ja den här helgen har minst sagt varit galen. Helt spontant gick jag med på att följa med åsa och BT tjejerna till Höör på läger. Efter mycket överlägande kom jag iaf fram till att jag lika gäran kunde följa med. Så det var vad jag gjorde. Redan vid frukosten började jag bli skeptisk. Folk stod och sjöng och dansade fram en slags bön. Vi nio Bara tjejer stod bara och glodde med hakan i golvet. Vi delades sedan in i grupper och gick runt till olika stationer. Min grupp började i pratrummet och efter det var jag redo att ringa pappa och böna och be honom för att komma och rädda mig, men efter tjatande från tjejerna ( speciellt Tuve) så gick jag med på att ge det lite mer tid. Gruppen fortsatte till sammarbetsövnings-stationen. Även efter detta var jag mycket skeptisk och jag ringde till och med min pappa och förvarande honom.
Dagen fortsatte och vid middagstid beslöt jag mig för att jag inte kunde överge tjejerna och åsa( inte det att dem inte skulle klarat sig utan mig utan mer att jag liksom ändå följde med för att umgås med dem). Kvällen bestod av tacos, ''pyssel'', gudstjänst ( ja jag vet jag var på gudstjänst en lördags kväll och jag är inte ens troende) och blinda-leken.
När jag tänker tillbaka på helgen så inser jag hur sjukt allt måste låta och egentligen så var det inte så hemskt men ju då var det verkligen jätte tråkigt. Och visst hade vi roliga studer med. Blindaleken var en upplevelse och när jag tänker tillbaka på våra små möten i sovrummet så blir jag full av skratt. För även fast jag bara ville hem de första timmarna och trots att vi bokstavligt talat räknade timmarna till när vi fick lämna stället så var det en upplevelse jag sent kommer att glömma och det är ju sådan man borde ha fler av. MInnen som verkligen sätter sig kvar. Sen så har det ju verkligen väckt många skratt nu i efterhand. Så ja tack tjejer för att ni övertalade mig att stanna kvar på the-crazy-religious- camp-with-all-the-suicidal-and-mad-people.
Sen tänkte jag att jag skulle ta upp det här med att jorden skulle gå under nu när jag ändå är igång. Jag är inte en sån som tror på sådan egentligen men ja visst blir man lite rädd när folk går runt och skriker om att jorden skall sugas in i ett svart håll. Tänk vad många teorier det svävar runt om sådan här saker, fast den var ju faktiskt ihop kopplad med vetenskap och det gör ju det hela lite verkligare. Åsa berättade om en för mig för ungefär två år sedan. Att jorden skulle gå under i december år 2012. Visst det är en helt vanlig sägen som inte ens har en vetenskaplig koppling, men det med den som fick mig att tänka är att den kommer ifrån inka-indianer och dem har aldrig haft fel i såna här sägner förr. Nu har dem ju aldrig förutspåt något så stort som att jorden skall gå under förr men till exempel solförmörkelser, naturkatastrofer m.m. jagv et inte om jag tror på detr riktigt men om jag ska vara hela ärlig så gör det mig lite rädd faktiskt. Nej nu har jag skrivit en hel uppsats och de som faktiskt orkat läsa hela vägen hit får en liten applåd.
ciao.
och nu är jag helt fast
Så ja här infogar jag då en liten bild ifrån filmen som stal mitt hjärta. Och även en liten söt text som jag känner mig själv hemmastad i.
Whatever happened to our love?
I wish I understood
It used to be so nice
It used to be so good
When you're gone
How can I even try to go on?
When you're gone
Though I try, how can I carry on?
Nej nu skall jag sova, imorgon är det kolboda med Procivitas som gäller så au revoir. <3
