Om jag fått välja exakt hur jag sett ut så är det ingen tvekan om att jag velat se ut som MK Olsen.

Mina dagar är ljuva, människor med vackra själar omger mig och saker och ting ser allmänt ljust ut med våren på ingång och ett påsklov som närmar sig med stormsteg.

 Nätterna är värre, det är då man tänker, eller det är då jag tänker. Då släpper all stress och alla vardagens bekymmer med skola, umgänge och fester. Det är då de riktiga ångestmomenten slår in, det är då allt annat verkar så fruktansvärt blekt och oviktigt. Att jag ligger uppe och tänker halva nätterna hör till det vanliga just nu. Och jag vet att det kommer sluta, men just nu känns det jobbigt och just nu orkar jag inte med det. Fortfarande så ser jag ändå på det hela hoppfullt, för jag vet att det här snart blir bättre och jag vet att det kommer att lösa sig (för det kommer det, jag känner det längst inne i själen). Jag frågar därför mig själv; när du vet att det kommer bli bra, vafan ligger du då uppe halva nätterna och tänker för? Jag inser att jag inte har ett vettigt svar på den frågan, men kanske och bara kanske är det så att jag ångrar det misstag jag gjorde för så många år sedan.

Att min oro får mig att se något jag inte såg förut det är for sure, men om det är sanningen eller endast något jag tror mig veta är svårt att sätta fingert på. Kanske är det lite av både och? Tiden lär avslöja det hela och jag är rädd för vad svaret ska bli.

Efter 60 minuter med Stefan och kickboxning känner jag att jag faktiskt förtjänar att pyssla om mig själv lite. Så jag säger nej till geografi och JA till ansiktsmask, hårinpackning och en massage. HEHE

Så hur känns det nu när jag bytt ut dig mot en nyare modell? så som du gjort mot mig så många gånger tidigare. Svider det när du tittar tillbaka och inser att det närmsta du någonsin kommit kärlek runnit ur dina händer? Gör det ont att veta att det är försent för förlåt och ''jag vill''. Jag förlåter dig inte och jag vill inte, dagen vår tid kommer igen ska jag vinka förbi den så som man gör när fel buss passerar en.

Frågan; känner ni varandra? hade givit svaret ja. Då jag tänker efter så är det egentligen nej, jag känner inte dig, och du inte mig, inte på riktigt.

Men jag önskar att vi gjort det, jag önskar att mitt ja hade kunnat varit närmre sanningen.

Jag är hemma och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Värmen är saknad men samtidigt är det fantastisk skönt att vara hemma med mina trygga vänner igen. Jag ska lägga in bilder, men just nu har jag varken tiden eller orken till det, så det får bli ett senare projekt.