Jag hade kunnat berätta om mig gårdag, men jag tror jag skippar det faktiskt. Jag kan dela med mig av så mycket att det var en blandning av ett galet lyckorus och en fruktansvärd besvikelse, men de orden håller jag.

Idag har jag ett beslut att fatta, to tell or not to tell. Tror nog jag håller på det lite, eller kanske kan jag berätta för mamma, får se vad för humör hon är på. För övrigt så ska jag försöker övertala mamma att övningsköra lite med mig idag och jag antar att det även blir en hel del pluggande. Geografi prov på tisdag och Nk prov på torsdag. sweeeet, eller inte. 

  

Med MCS The conversation i öronen sitter jag här som den trötta tonåring jag är, eller tönåring som min kära pappa brukar säga. Ett relativt bra uttryck om du frågar mig, men o andra sidan så är allt relativt?
     Klockan är 01.34 och så här på början av natten blir jag alltid djup och tänkig, inte för att det är ett ord. Kvällens tankar strävar runt framtiden och vart jag/vi är om tio år. Om allt går som det ska är jag 27 år, men vad som händer där är ett mysterium. Kanske blir jag den framgångsrika kvinna jag vill bli, eller så bor jag helt enkelt i ett radhus med en dude och ett kid, är en vanlig svensson helt enkelt. Jag har svårt att se mig själv i någon av miljöerna faktiskt, fast o andra sidan hade jag aldrig haft den minsta aning om att jag skulle vara där jag är idag. För ett år sedan var detta bara en yr bild av vad som skulle komma att bli. 
    
Jag är verkligen trött och det märks tydligt antar jag, går och lägger mig nu för min och er skull.

Jag fick inte jobba idag, fan!

Jag är tillbaka i vanliga livet efter att yrat runt i ett annorlunda hopp för några dagar. Jag pluggar som vanligt igen och allt är precis som det brukar. Det är härligt med självdistans, men jag saknar känslan av att vara övertygad om att allt kommer bli precis så som jag vill utan minsta lilla ansträngning. Självförtroendekicken och lyckoruset har gått över. Jag hoppas på att fylla på det på fredag men just nu ser det mörkt ut. Men vad får man egentligen om man inte kämpar för det, ingenting? Kanske är det precis det jag borde göra.

Dagen har rullat på fint, en del nytt inhandlat och en del pluggande avklarat. Även detta känns bra, det är en speciellt känsla när man går ut efter att ha skrivit ett prov - åh! ännu ett moment avklarat och ännu ett steg närmare studenten (jag tar dock inte studenten förens år 2011).

Nu ska jag städa klart mitt rum och sedan återvända till Grey's.

Igår träffade jag någon, inte någon på det sättet som ni tror, men någon som gav mig något. Jag vet inte riktigt vad det var, men det var något med honom som fick mig att stanna och bara glo vid första ögonkastet.
     Det var egentligen i fredags jag träffade honom. Och redan då var det något med honom jag gillade. Han är snygg, inte sådär klassiskt snygg men lite annorlunda snygg, precis så som jag gillar det. Jag jobbade och det gjorde han med. Vi pratade inte, bara hälsade. Jag tänkte inte så mycket om honom, bara att han var snygg.
      Igår blev han mer än snygg, han blev charmig, humoristisk och så förbjuden. Och finns det något mer lockande än det man inte kan få?

Om jag hade fått välja någonstans att vara just nu, så hade jag varit i bilen där vi var igår.