Det här med att växa upp skrämmer helt ärligt skiten ur mig. Seperationsångesten jag får varje gång jag tänker på att vi troligen kommer leva olika liv om några år, gör mig rädd, ledsen, nervös och lite arg. Jag hatar att låta bitter, men hade jag fått styra allt som jag ville hade jag fått oss att leva i imperfekt. Jag hade fått oss att vara dem vi var i somras. För när jag tittar över allt som hänt den senaste tiden så känns inget riktigt lika klart och ljus som det vi upplevde i somras. 
     När min mamma tittar igenom fotoalbum från sin ungdom och säger: åh det känns som igår, så tror jag henne. Tiden bara rusar förbi oss och vi kan inte styra det hur mycket vi än önskar att vi kunde.

Frågan är vilket som är dominerande, spänningen inför framtiden eller rädslan för den.



1984, London - en glad och en smula överförfriskad 18 årig Kerstin Nilsson. Bilden ger mig något något. Ett lugn av något slag då det är en trygghet att veta att även de klokaste och mest strikta levt så som vi gör idag.