Att skrika rakt ut och skälla ut någon känns frestande som fan för tillfället. Jag är så himla frustrerad på situationen och vill bara bort från allt. Ta med en människa som intresserar och lockar mig, till ett hotel någonstans i Maldiverna och bara vara. 
    Just nu hatar jag allt, att jag bor i Bara. Att mina föräldrar har rätt om allt de påstår om mig. Att mina vänner inte längre hör av sig på sättet de gjorde förr. Att allt skolarbete känns onödigt. Att jag inte ser ut som jag vill. Att jag inte är myndig. Att jag är avundsjuk. Att jag överanalyserar allt. Att du inte hör av dig. Att människor inte klarar att hålla tidsgränser. Att jag inte orkar göra det jag borde. Att löften inte längre har den tyngd de hade förr. Att vi inte längre har kvar det vi hade för ett år sedan. Att jag inte längre vill ha dig på samma sätt. Att jag ständigt ljuger för mig själv.

Hade jag kunnat gråta, så hade jag gjort det, men nu kan jag inte det. Frustation, hat, illvilja, avund, sorg, ångest och girighet pumpar runt i mitt huvud just nu och det enda jag kan förmå mig att göra är att skrika rakt ut.
Som Platon beskrev det, viljan och begäret vs förnuftet. I mitt fall vann begäret och viljan för länge sedan