Tänker tillbaka, ångrar, vill, önskar, sväljer, ser framåt, känner mig stark. Letar fram en minnesbild, en kyss något roligt vi sa, leenden som fick våra läppar att passa ännu bättre ihop. En annan minnesbild, en kyss, en kommentar om verkligheten, sorg som fick vår kyss att bli ännu intensivare. Det hade varit lätt för mig att säga att det är simpelt, att jag valt bort dig, att jag inte är kär och att jag kan kontrollera mina känslor. Det hade varit lätt för mig att skratta bort det, att låtsas som om det inte alls gör ont eller som om skämten om det inte får mig att vilja skrika.

Jag vet inte vad det är med mig, humörsvängarna har drabbat mig igen, kanske är det pms. Det är iaf irrelevant, jag är förvirrande för folk i min omgivning, jag vet om det. Jag är lika osäker som den svenska solen, strålande och glad mot allt, men två sekunder senare är jag täckt av ett stort moln och stänger ner allt det glada för att vara tyst, eller trött. Jag vill och jag vägrar samtidigt. Jag är mer och mindre än vad jag tror om mig själv.