vardagen är tillbaka till det vanliga och jag sitter ännu en gång fast på samma gunga. Den snurrar som vanligt igen, inte lika fort kanske men den är återigen i gungning. Då jag gick av den för 16 dagar var lättnade och behovet av att komma bort ett tag enormt. Idag när jag åter tagit plats i mitt eget liv så sitter jag här och håller i mig för att inte trilla av, och hoppas på att den ske ge mig en ny hållplats snart igen.
     Lite lätt illamående och med gåshud över hela kroppen håller jag i mig för livet, må gungan stanna snart igen.

Jag inser att ''metaforen'' ovan är fruktansvärt blek och obalanserad, men jag vet inte hur annars jag får fram hur allt svävar runt i min skalle just nu.

Jag är i behov av ett större projekt, som håller mig sysselsatt och som får mig att glömma.