I ett osäkert ögonblick tittar jag tillbaka på helgens bravader och njuter av tanken på dem. Jag önskar att jag kunnat spola tillbaka tiden, haft exakt samma scen framför mig igen. Inte för att jag vill göra det ogjort utan snarare för att jag vill få mer gjort. Långt ner i magen sitter en ensam lite fjäril med en önskan om att få sprida sig. Jag gör som jag alltid brukar göra då detta händer, kommer ihåg allt det jag förvrängt och kväver fjärilen med ett hav av sockerhaltiga drycker och självömkan. Och som vanligt fungerar det inte riktigt första gången, men jag vet att om jag fortsätter processen så kommer fjärilen så småning om ge upp, så som de alltid gör...

Fast egentligen vill jag inte kväva den, jag vill låta den växa, låta den sprida sig och fyllla mig med känslor. Känslor som jag är så jävla rädd för, så jag struntar nog i det där med sockerhaltiga drycker och självömkan. Hur länge klarar jag mig utan det den här gången? 1, 2 eller kanske till och med 3 dagar? Jag har bestämmt mig för att bota min sjuka rädsla för allt som har med kärlek och vänskap att göra. You go girl får bli startskottet på mitt experiement.

Nu ska jag ringa en fin vän för att pepp talka lite, sen ska jag kasta mig med huvudet före i rk-boken.

POSS