Jag borde väl inte klaga då hösten varit minst sagt enastående, men minnena från min kvävda vår och ensama sommar svider fortfarande lite. Fast i något jag inte ville vara kvar i, med resultat av att min student, bal och allt det där andra som ska vara så fantastiskt känns grått och trist att tänka tillbaka på. När jag till sist lyckats ta mig ur detta känslofängelse inser jag att jag är ensam kvar, och inte var väl det konsigt då jag totalt isolerat mig under ett års tid. Jag önskar att jag kunnat besöka mig själv i mitten av augusti där jag satt grå och daskig och hade panikångest över vad jag kastat iväg mitt år på.

Nu sitter jag här med världens leende på läpparna och skrattar mig lycklig över hur bra allt blev. Det komiska är att om jag skulle beskriva min situation nu jämfört med för ett år sedan så är den mycket snarlik. Studerande, inte singel, resa med familjen nära, resa med skolan nära, samma jobb, iofs inte samma boende men annars så är faktan detsamma. Hur kan det då vara att allt känns så mycket bättre nu än vad det gjorde då? troligen för att det inte alls är samma. Förutsättningarna är så annorlunda nu. Denna gång valde jag med omsorg och sorterade bort det jag inte ville ha. Denna gång är det för min egen skull istället för att se till vad andra ville för mig så har jag velat själv. 2012 ska bli mitt eget år, jag ska tänka på mig själv, inte göra saker jag inte mår bra av att göra.

fuck you 2011, 2012 kommer att köra över dig.